1.
absoluto .
(Adj.).
Absoluto.
Ezagützen zitügü gure errege oroz gañeko eta nausi absolütuarendako.
CatLan 161.
Baina "garai" absolutorik ez denaz gain, bizitza guziak garai berekoak dira, denbora berean gertatzen, baina hori beste kontu bat da...
Mde Pr 351.
Zerbait Absolutu bear zuen nere biotzak, Artan atsedena ta atsegiña edateko.
Txill Let 117.
2.
(Sust.).
(El, lo) absoluto.
Absolutu-malla ematen dio eriotzak biziari.
Txill Let 128.
Ortaz, oso erlatibuak dira absolutuak. Absoluturik ez dagoela esan diteke egiaz.
Ib. 126.
Absolutuak zuzendu bear du nere bizitza.
Ib. 123.
Bazterrik gabeko idealitatea, ori da absolutua hindutarrentzat. Absolutu ortan murgiltzea, ori da beretzat zoriona.
Vill Jaink 139.
Heldu ziren udazken euriteak, / arima usteldu didatenak / --arima haragia, / absolutu ta bizitza irritsak / amorruz eutsia.
Azurm HitzB 59s.
Bide bat hautatu arte, etsita dabil Leturia; eta hautatu eta gero ere, etsiago. Gidari dituen absolutuak ez baitzaizkio sasi-absolutuak baizik.
Txill ( in
MIH 335
).