1.
(Intrans. unipersonal y complemento en instr.).
Agradar, gustar; enamorarse.
Lhande trae "Agrada (S) agréable", basándose sin duda en esta locución verbal. v. agradatu.
Xarmagarria banaiz ere ez nainteke izan zure: / Nitaz agrada direnik bertzerik munduan baitire.
'Qui sont amoureux de moi'
.
ChantP
70.
Haren aire xarmantaz agrada niz bethi, / Parerik badiala ezpeitzeit üdüri.
'Je suis toujours fou'
.
Ib. 132.
Bathü orotzaz agrada zira zü, / Bat har ezazü, hura aski dükezü.
'De toutes celles que vous rencontrez vous êtes amoureux'
.
Ib. 140.
2.
(Intrans. bipersonal).
Agradar, gustar.
Oraindik agrada zitzaion orduan emakumearen gorputza, ez zituen haren gogoa eta bihotza baizik erdeinatzen.
Mde HaurB 34s.
A! Satan, Gaixtakin, / sobera laket nüzü zure beha; / Bethidanik espantotxa / izan zitadazüt agrada.
'Le genre fanfaron m'a toujours plu'
.
Casve SGrazi 26.